  |
En exklusiv skara friflygsentusiaster hade samlats på Ölands Alvar, för att kämpa om den ärorika Hjelmeruspokalen.
Comeback i F1A-sammanhang
För mig skulle det bli första tävlingen på tio år. Om jag minns rätt kom jag som snorig 12-åring sist med en blytung Abdul i ett SM senast. Denna slutade senare sina dagar under en vingfäkningsturnering i klubblokalen hos MFK Gladiatorerna. Trots de tio år som förflutigt, tog det inte lång stund innan jag kände igen den avslappnade och hjälpsamma atmosfär som friflygtävlingarna alltid ger. Om man kommer först eller sist spelar ingen roll, fast ett par maxar skadar ju aldrig humöret. Maxar blev det också, eftersom vädret var mycket gynnsamt.
Anders Persson riggar sin fina träkärra med svepta tippar.
Jämn kamp på Ölands alvar
Startfältet såg jämnt ut länge, men till sist sållades agnarna från vetet. Men ni skall veta att konkurrensen var lika stenhård i botten som i toppen. I toppen skiljde bara fyra sekunder mellan Lasse och den vinnande John. I botten slutade det oavgjort i antalet förbrukade modeller. Förutom mina två bortflugna modeller, lyckades jag dessutom med klassikern "vinchlina flyoff".
Hemåt med två tomma händer
På vägen hem åt jag middag hos en fiskare i Oskarshamn. Till denne gav jag bort min tomma trunk, vilken nu istället tjänar som vedlåda.
Även om jag kom hem helt tomhänt, kommer jag aldrig mer att missa Helmerus Memorial.
Modellflygnytt nr:6/92 av Martin T.
